Vakre ord om våren...

Endelig er det ekte vårtegn her i Trondheim også. Etter vinter, snø, vind og regn, så titter endelig krokus og hestehov frem fra vinterdvalen.

Jeg elsker våren, og syns dette er den beste tiden på året. Å se av naturen våkne, og at knoppene skyter langsomt frem på trærne, og at grått og hustrig gress sakte men sikkert får et lite grønnskjær som gradvis blir sterkere,-det er så vakkert og fint!

Det er også så herlig å gå seg en tur i skog og mark, og høre fuglene som kvitrer, og høre på at de også er glade for at det er vår, og har så mye de skulle sagt og utrettet etter en lang og kald vinter.


Våren er beskrevet så vakkert og fint både i musikken og lyrikken. En av de vakreste beskrivelsene av våren som jeg vet, er diktet til Karin Boye, "Ja visst gör det ont". Hun får frem de sterke kreftene som naturen viser frem når alt skal komme ut fra sine vinterskall, på sin melankolske og sammensatte måte. Og det er vel kanskje slik mange av oss kjenner det, når store omveltinger skjer. Det som er godt og fint kan også ha noe vondt og sterkt ved seg.

Her er diktet iallefall; nyt det og ha en fin og vakker vårdag!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.